När man är inne i ett sådant här projekt är det lätt att uppslukas av det. Och det är naturligt med tanke på det engagemang som krävs. Att man som husbyggar-kund skulle kunna slippa detta engagemang genom att välja en ”nyckelfärdig” entrepenadform är en vanlig missuppfattning.
Om du vill att huset du kommer flytta in i ska bli något sånär likt det hus som du tänkt dig så gäller det att du är med och har 100% koll på processen. Det är både roligt, lärorikt, intressant och helt knäckande! All ledig energi och tankeverksamhet måste investeras nu, innan det är försent. Och när det sedan är för sent gäller det att acceptera och ta det lungt.
Att blogga om sitt husbygge är i dag regel snarare än undantag. För mig är det ett kul verktyg i processen, en anteckningsbok för mig själv och för P. I och med att jag under det senaste halvåret läst husbyggar- och husinredningsbloggar har en helt ny (och fascinerande!) värld öppnats för mig. Det är så vanligt att man bloggar om sitt hem!!! Det hade jag faktiskt inte riktigt koll på innan. Att jag skulle fortsätta blogga om mitt hem (eller mitt liv) efter att detta hus är färdigt finner jag högst osannolikt. Shoot me if I’m wrong. Tills vidare hämtar jag (stjäl?) inspiration och idéer och låter mig roas av andras hus- och hembloggar.
När jag och P började prata med husleverantörer hade vi en mycket mer modest idé om hur vårt hus skulle se ut. Någonstans på vägen blev det så att vi istället beslutade om att bygga ett riktigt ”drömhus”. Vi beslutade att vi skulle satsa rejält på vårt ”once in a lifetime” projekt. Och nej, vi har fortfarande ”hållt igen” och inte gått helt ”bananas”, men vi har satsat på det som kännts viktigt (en hel del saker!). Nu ber vi till finansgudarna att vi kommer ha råd att bo i huset vi bygger (husbyggarkompisar, känner ni igen er?).
Jag är inte en person som förknippas med inredning eller ”bra smak” (whatever hell that is). Jag har alltid haft viljan att någongång skapa ett fint hem men har aldrig riktigt satsat. Viljan att få bo i ett fint och ombonat hem har funnits med sedan barndomen. Bostäderna jag växt upp i följde liksom aldrig mallen. Och på tal om det, där finns också svaret på varför jag och P dyrt och heligt lovat varandra att aldrig hamna i ett renoveringsprojekt (och ändå var det så nära, så nära förr-förra året!). Vi är båda renoverings-traumatiserade sedan uppväxttiden. Mina föräldrar köpte en stor sekeslkifteskåk 1979 som de ämnade totalrenovera. Renoveringen slutfördes aldrig och de skilde sig 7 år och 7 heltäckningsmattor senare.
Min goda vän H sa till mig att det är svårt att skilja på vad man tycker är fint för att det är en trend….och vad man verkligen tycker är fint, och kommer gilla även om 20 år. (Visst var det så du menade H?) Jag försöker också tänka på det. Det blir intressant att om 10-20 år sitta i huset vi bygger (hoppas att vi fortfarande är där) och se sig omkring. Kommer vi då att tycka att mycket i huset är ”SÅ 2012″? Kanske. Men när det gäller val av inredning mm så försöker jag i alla fall följa min inre röst, eller mitt hjärta. Vad var det som jag själv tyckte var fint för 20 år sedan, och fortfarande gillar idag?
Jag tycker mig kunna urskilja två ledande trender inom villabyggen idag; nyfunkis med ”arkitektkänsla” och New England. Båda stilar är riktigt coola när det blir rätt, och på rätt plats. Vi har strävat efter det klassiska, svenska huset, vilket ju också är ganska vanligt. Vi kan dock konstatera att det är dyrare att försöka bygga i ”gammal” stil än att bygga nyfunkis, om man ska generalisera. Och hur man än försöker så kan man inte nybygga ett ”gammalt” hus, iaf inte om man inte har en löjligt stor budget. Lite dömt att misslyckas redan innan man börjat kan man tycka men precis som andra är vi beredda att kompromissa. Ett nybyggt hus med lite ”gammal känsla” passar oss (okunniga och lata människor) bättre än ett riktigt gammalt hus (med renoveringsbehov och höga elräkningar).
Så, vad betyder det här husbyggarprojektet egentligen? Handlar det bara om att bygga ett tak över våra huvuden, en praktisk bostad? Nej, det handlar ju om mycket mer. Om att äntligen få det hem man så länge drömt om, att få vara med och ”skapa” det själv, att vårt barn får växa upp där (förhoppningsvis). Att vi ska trivas, och de som besöker oss också. Men att bygga hus och bo ”bra” är ju inte allt här i livet, och en fin hemmiljö löser inte alla problem. Huset kommer inte heller definiera vilka vi är, och vi kommer inte heller förändras när vi flyttar in i huset (Läs: vi kommer inte börja städa och hålla ordning, även om vi VILL tro det). Och vi kommer inte bo i ett inredningmagasin. Även om vi då och då betalar nästan 60kr för att fantisera om det.
På tal om inredningsmagasin. Ofta är de egentligen ganska oinspirerande, och ändå händer det att jag köper ett och annat i min vardagstristess. Ofta de med ”Lantliga” teman, eller med ”klassisk” inredning. Och ibland engelska inredningstidningar, där det liksom är ”mer av allt”, lite ”more is more” liksom. Och det ser trevligt ut! För på bilderna känner man inte lukten av de fuktiga heltäckningsmattorna och man ser inte möglet bakom gardinerna.
Hur som helst. Det viktigaste i ett hem är ju människorna som bor där. Man vill ju bo med de man älskar, inte bara med en massa saker. Och så vill jag ha någonting ludet som rör sig. Nej! INTE husspindlar! Jag vill ha en liten katt. Jag och N längtar och fantiserar, och vi har redan döpt katten! Krilli Katt ska han (eller hon) heta. Och den katten ska göra vårt hem komplett. Hallelujah!
Krilli Katt
Tillägg: P är fortfarande skeptisk till katt. Detta använder han som ett inlägg i debatten –
http://nojesguiden.se/blogg/amat-levin/naturens-storsta-douchebag
Taxen ”Johansson”
Rönningevillan 